Lurrie Bell – Bluesgeniet som föddes in i bluesen!

Text Kjell Wikström

”Lurrie Bell knows the blues. He was born into the blues. Raised by the blues. He lives the blues. He is the blues”, ja, så skriver Jim Feeney i texthäftet till Lurrie Bells cd 700 Blues, som kom på skivbolaget Delmark 1997. Det är en väldigt träffande beskrivning av bluesmannen Lurrie Bell.

Lurrie C. Bell föddes den 13 december 1958 i Chicago. Som son till den berömde bluesmunspelaren Cary Bell (som f.ö. spelat i Kalmar på ett Crossroadsarrangemang 1994) föddes Lurrie bokstavligen in i bluesen. Under hela hans uppväxt fanns bluesen närvarande hemma hos familjen Bell, där otaliga bluesmän i Chicago samlades för att jamma, äta, dricka och spela kort. Det var en kaosartad uppväxt i en stor familj (Lurrie har många syskon, varav en del av dessa också spelar blues), vilket tidigt ledde Lurrie in i bluesmusiken och det umgänge som fanns inom blueskretsarna, med både dess fördelar och nackdelar. Hans talang att spela gitarr upptäcktes tidigt, och redan som tonåring fick han spela och turnera med kända bluesartister som Eddie C. Campbell, Lovie Lee, sin far Carey och Koko Taylor, och dessutom medverka på skivinspelningar. I slutet på 70-talet bildade också Lurrie och några andra unga musiker en grupp som kallade sig Sons Of Blues (S.O.B.). S.O.B. spelade in en skiva, Chicago’s Young Blues Generation, och bandet turnerade i Europa med stor uppmärksamhet som följd. Lurrie spåddes en lysande framtid som bluesmusiker men vägen till framgång skulle visa sig bli betydligt krokigare än beräknat. Lurrie började nämligen tidigt få problem med sin mentala hälsa, något som också förvärrades av att han utvecklade ett drogberoende. Dessa problem ledde till att Lurrie började missa spelningar, planerade turnéer blev inte av och hans utstakade musikkarriär började helt enkelt att stanna av. Detta innebar dock inte att hans musikaliska förmåga försämrades; det finns otaliga rapporter om spelningar under 80-talet och det tidiga 90-talet där Lurrie dykt upp på klubbar i Chicago, ibland oannonserat, och genomfört makalösa spelningar. Hans problem gjorde också att det inte blev så många skivinspelningar under 80-talet. Sin skivdebut som soloartist gjorde han 1989 med albumet Everybody Wants To Win på skivbolaget JSP.

Tyvärr blev det under det tidiga 90-talet alltmer sporadiska bokningar för Lurrie; hans opålitlighet och ibland bisarra beteende gjorde att många arrangörer inte vågade boka honom. Lurrie hade nu nått botten; tidvis saknade han både bostad och gitarr, och ibland när han spelade på klubbar var det med en lånad gitarr. Det finns en historia om han en gång dök upp på klubb med en gitarr som endast hade tre strängar, men när han väl avslutat giget satt alla i publiken mållösa av förundran och beundran över hans spel.

Periodvis lyckades han dock samla ihop sig och i mitten av 90-talet fick han ett skivkontrakt med det kända skivbolaget Delmark. Mellan åren 1995 och 1999 spelade Delmark in fyra album med Lurrie, varav samtliga håller hög klass. Titlarna på skivorna är Mercurial Son, 700 Blues, Blues Had A Baby och Kiss Of Sweet Blues. Alla låtar på dessa skivor håller inte toppklass, men jag anser att några av dem är milstolpar inom den moderna bluesen. Lurries kraftfulla men samtidigt känslofyllda sång och lysande gitarrspel kryper på dessa låtar in under huden på mig på ett sätt som ingen annan nutida bluesartist lyckats med.

Sakta började Lurries liv åter peka uppåt. Till stor del var det bluesfotografen Susan Greenbergs förtjänst. När Lurries liv i stort sett låg i spillror träffade han Susan på en bluesklubb; de två började samtala och deras relation utvecklades med tiden till ett kärleksförhållande. Lurries mentala problem kvarstod men i och med att han började att medicinera regelbundet blev hans mentala tillstånd allt bättre. Till slut hade han efter många års kaotiskt leverne börjat få lite stabilitet i tillvaron.

I början 2000-talet hade Lurrie tämligen regelbundna spelningar på olika klubbar i Chicago. År 2000 spelade han också in en platta, Cuttin’ Heads, på det lilla Chicagobolaget Vypyr Records. Skivan är bra, men kanske inte helt i klass med Delmark-plattorna.

När Lurrie äntligen fått lite ro och harmoni i sitt liv drabbades han inom loppet av några år av en rad personliga tragedier, som kunde ha knäckt även den mest psykiskt stabila person. År 2002 födde hans sambo Susan tvillingar, men båda barnen, som var för tidigt födda, dog efter flera månaders vistelse på sjukhus. Men Lurrie och Susan gav inte upp, utan 2005 födde Susan ännu ett barn, en dotter som döptes till Aria. Tyvärr blev inte familjelyckan långvarig då Susan året efter diagnosticerades med cancersjukdomen lymfon. I januari 2007 avled Susan efter ett knappt års kamp mot sjukdomen och Lurrie var nu ensam med dottern. Fyra månader efter Susans bortgång dog också Lurries far Carey. Året innan Carey dog spelade far och son f.ö. in en liveskiva med namnet Gettin’ Up Live, vilken gavs ut på Delmark (Lurrie och Carey har också gjort en del andra plattor tillsammans genom åren).

Trots alla personliga tragedier knäcktes inte Lurrie, vilket med tanke på hans förflutna är närmast mirakulöst. Genom kärleken till sin dotter Aria och kärleken till bluesmusiken hämtade Lurrie nya krafter och de senaste har åren har varit hans mest intensiva och framgångsrika period hittills inom musiken. Med hjälp av familjen Greenberg har Lurrie startat ett eget skivbolag, Aria B.G. Records (döpt efter hans dotter), och har på detta bolag gett ut sin senaste platta Let’s Talk About Love, som kom 2007. Utgivningen av plattan ledde till att Lurrie 2007 blev framröstad av bluestidskriften Living Blues kritikerpanel som ”Most Outstanding Guitar Player”.

Lurrie är definitivt ingen musikalisk förnyare av bluesen; hans roll är i stället att förvalta arvet efter de stora Chicagoartisterna. Det innebär att Lurrie inte skriver särskilt många egna låtar, utan han plockar oftast ut både kända låtar och ibland mer obskyra låtar som han sedan sätter sin egen musikaliska prägel på. Detta gäller både på skiva och på scen. Lurries signum som bluesartist är hans briljanta gitarrspel. Precis som fallet är med de största bluesgitarristerna behöver Lurrie i princip endast spela en enda ton för att man ska höra att den här mannen kan sin blues…

Vad kan vi då förvänta oss av Lurrie Bell och hans band på Söderport den 4 november? Ja, det kan väl varken jag eller någon annan säga med säkerhet. Konserten har förutsättningar för att bli en av Crossroads bästa någonsin, men även om Lurrie är psykiskt stabilare och musikaliskt jämnare än tidigare finns naturligtvis risk för att Lurrie har en mindre bra dag. Även om så skulle vara fallet bör det i alla fall bli en bra spelning – en mindre bra dag betyder i Lurries fall en spelning på en nivå som få andra bluesartister kan nå upp till. Jag kan här nämna att jag och sju andra Crossroadsmedlemmar såg Lurrie göra en kanonspelning på Beale Street Music Festival i Memphis våras. Enligt min mening sopade han där närmast banan med de dussintal andra världsartister inom bluesen som uppträdde på festivalen.

Bokningen av Lurrie Bell och hans band är utan tvekan en av Crossroads största och mest spännande bokningar någonsin. Missa inte för guds skull inte denna spelning, och köp biljett i tid! Endast förköp gäller till konserten!