LOUISIANA RED & LITTLE VICTOR’S JUKE JOINT Back To The Black Bayou Bluestown BTR 1021 (39 min)

Veteranen Louisiana Red är trots sina 76 år still going strong. Hans nya skiva Back To The Black Bayou är inspelad i Norge och utgiven på Bluestown Records, som är ett skivbolag med säte i bluesfestivalstaden Notodden. Skivan är producerad av den amerikanske gitarristen och munspelaren Little Victor, som också har en nyckelroll som musiker på plattan. Utöver kompgruppen Little Victor’s Juke Joint finns en del gästmusiker med på vissa låtar. Bland annat spelar Kim Wilson munspel på två låtar. Little Victor har på den här skivan valt ut en del låtar som Louisiana Red tidigare har spelat in, och nu på nytt låtit Red spela in dem i nya versioner. Det innebär att vi får höra I’m Louisiana Red, Ride On Red Ride On, Too Poor To Die och The Seventh Son (här kallad I Come From Louisiana) i nya tappningar. Louisiana Reds röst har naturligtvis förändrats med åren, men han är fortfarande en väldigt bra sångare och han lyckats gå iland med uppgiften att ge dessa låtar en ny fräschör. Hans slidegitarrspel är stadigt förankrat i den elektrifierade deltablues som Muddy Waters och Elmore James var banerförare för under 50-talet, och även om Little Victor drar ett tungt lass som gitarrist bjuder Red här på en hel del fin slide. Back To The Black Bayou är en jämn platta där det egentligen bara är gospelnumret Don’t Miss That Train som inte riktigt håller måttet.  Louisiana Red har tillsammans med sina medmusikanter gjort en alldeles utomordentlig platta med blues som den lät på ”den gamla goda tiden”.  Kjell Wikström

H.P. LANGE 20 Years Anniversary Midget MIDG027 (45 + 52 min)

H.P. Lange är en av de mest kända danska bluesartisterna. Han har spelat en hel del i Sverige, bl.a. på flera  bluesfestivaler, och även för svenska bluesvänner bör han vara ett tämligen välkänt namn. Lange har verkat som professionell bluesmusiker i 20 år och med anledning av detta har han nu släppt en dubbel-cd med den passande titeln 20 Years Anniversary. Musiken sträcker sig från 1995 till och med 2008. Alla låtar utom två har funnits med på plattor som tidigare getts ut. H.P. Lange är en utmärkt akustisk gitarrist som dessutom är utrustad med en mycket bra sångröst. På många låtar kompas Lange av andra danska bluesmusiker men det finns också gott om låtar där han sjunger och spelar solo. 20 Years Anniversary har en välavvägd blandning av egenkomponerade låtar och bluesklassiker från artister som Robert Johnson, Son House, Sleepy John Estes och andra prewarartister. Lange har också plockat med ett par låtar från R.L. Burnsides repertoar, Poor Black Mattie och Jumper On The Line, vilka han lyckats få ett bra och suggestivt sväng i. H.P. Lange har all anledning att vara stolt över detta fina dokument över hans 20 år som professionell bluesmusiker. Kjell Wikström

BUDDY GUY Live At The Checkerboard Lounge – Chicago 1979 JSP JSP8808 (70 min)

Vid tidpunkten för den här liveinspelningen var Buddy Guy ägare till Checkerboard, som då var en av allt färre bluesklubbar på Chicagos South Side (klubben lades så småningom ner men en ny klubb med samma namn finns nu åter i Chicago sedan ett par år tillbaka, dock med annan ägare). Live At The Checkerboard Lounge – Chicago 1979 har varit utgiven tidigare i flera omgångar.   Trots sin status som bluesgitarrhjälte och något av kronprins inom Chicagobluesen (Muddy Waters levde ju fortfarande) var inte slutet av 70-talet/början av 80-talet någon särskilt lyckosam period kommersiellt sett för Buddy Guy.  Det skulle dröja drygt tio år till innan de stora pengarna började rulla in. Dock, spela gitarr kunde han och det visar han också med eftertryck på den här liveinspelningen, som för övrigt är gjord med ”riktig” utrustning och därför har ett hyfsat – men inte perfekt – ljud. Enligt min smak ligger trummorna för långt fram i ljudbilden. Buddy Guy är en av de riktigt stora bluesgitarristerna med en egen klart identifierbar ton och stil. Hans oerhört dynamiska spel där han pendlar mellan lågmälda partier och utbrott av vildsinta tonkaskader är ofta väldigt effektfulla, men ibland balanserar han på en vass egg där han riskerar att slå över till ”overkill”. Musiken på plattan är tidstypisk – det är blues varvat med funkiga saker, som ju var på modet i slutet av 70-talet. Idag låter det en aning passé, men då var det naturligtvis helt rätt. Bland det bästa på skivan är Buddys version av The Things I Used To Do; det är en låt som aldrig blir passé i mina öron i alla fall! Som sig bör har Buddy ett bra band med sig på Checkerboard: brodern Phil Guy på gitarr, Little Phil Smith också på gitarr, J.W. Williams på bas och Ray Allison på trummor. På Don’t Answer The Door är L.C. Thurston gästvokalist.  Live At The Checkerboard Lounge – Chicago 1979  är ett intressant tidsdokument från en klassisk South Side-klubb med en klassisk Chicagoartist, men själva skivan kan knappast räknas till de klassiska livebluesplattorna. Kjell Wikström

DOUG JAY & THE BLUE JAYS Under The Radar CrossCut ccd 11094 (53 min)

Doug Jay & The Blue Jays är ett verkligt internationellt band, med medlemmar från USA (Doug Jay – sång och munspel), Tyskland (Christoph ”Jimmy” Reiter – gitarr och Andre ”Werki” Werkmeister – trummor) samt Nederländerna (Jasper Mortier – bas). Gruppens frontman Doug Jay är ett tämligen välkänt namn efter många års spelande och turnerande i USA, men han har numera sin bas här i Europa. Om jag inte missminner mig har Doug Jay & The Blue Jays varit på turné i Sverige och bl.a. uppträtt på några bluesfestivaler. Under The Radar är bandets andra platta på CrossCut. Skivan är musikaliskt ganska varierad och består till största delen av originallåtar. Det är blues och bluesbaserade låtar uppblandat med lite rockinfluenser, men det är ingen bluesrockplatta. På vissa låtar låter det lite likt Fabulous Thunderbirds, fast en division under så att säga. Det är nog som liveband Doug Jay & The Blue Jays bäst kommer till sin rätt. Jag kan tänka mig att det här gänget kan få igång en festivalpublik på ett bra sätt. Doug Jay sjunger hyfsat bra och spelar bra munspel, och The Blue Jays är ett duktigt kompband, men jag saknar den där verkliga udden för att Under The Radar ska kännas som en riktigt angelägen platta. Den här skivan tycker jag är ”sådär”, men gå gärna och se Doug Jay & The Blue Jays om de skulle dyka upp för en spelning i lämplig närhet, för det är ingen tvekan om att det är ett bra band. Kjell Wikström

EDDY ”THE CHIEF” CLEARWATER West Side Strut Alligator ALCD 4921 (53 min)

West Side Strut är 73-årige Eddy Clearwaters första album på Alligator efter att under sin långa karriär tidigare spelat in för Atomic-H, LaSalle, Federal, USA, Rooster Blues, Rounder, Bullseye m.fl. skivbolag. Mycket av det han spelat in genom åren har varit förankrat i 50-talets Chicago West Side-sound, men han har även spelat in en hel del låtar som varit i Chuck Berry-stil. På West Side Strut märks egentligen ingen påverkan från Chuck Berry bortsett från Eddys duett med Lonnie Brooks, Too Old To Get Married, där det finns lite Chuck Berry-riff. I stället lutar sig Clearwater här mer mot den gamla klassiska West Side-bluesen, även om det är en uppdaterad och betydligt tyngre version av denna jämfört med hur det lät i slutet av 50-talet/början av 60-talet med artister som Magic Sam, Otis Rush, Buddy Guy m.fl. En stor del i detta tyngre sound har Lonnie Brooks son Ronnie Baker Brooks, som både producerat plattan och medverkar som gitarrist, basist, percussionist och sångare på den. Stundtals är det snubblande nära bluesrock, men jag tycker nog att Clearwater och hans medmusiker för det mesta lyckas hålla sig på rätt sida om gränsen. ”The Chief” är fortfarande i bra form både när det gäller rösten och gitarrspelet. Faktum är att han själv tar hand om de flesta gitarrsolona och han gör med riktigt bra sting i sitt spel. Sitt bästa gitarrsolo tycker jag han gör på Lowell Fulsons Trouble, Trouble. På låtarna Hypnotized och Do Unto Others är det Ronnie Baker Brooks som svarar för fina gitarrsolon, fast av det tyngre slaget. På Clearwaters välkända Came Up The Hard Way gör de båda en bra duoinsats både på sång och akustiska gitarrer. En av plattans bästa låtar är Do Unto Others, där det är rena stjärnkavalkaden av artister. Förutom Eddy Clearwater medverkar här Otis Clay och Jimmy Johnson på sång samt Lonnie Brooks och Ronnie Baker Brooks på bakgrundssång. Så många sångare på en låt riskerar vanligtvis att bli rena mischmaschet men här funkar det faktiskt. Speciellt kul att höra är att snart 80-årige Jimmy Johnson fortfarande sjunger så bra. Förutom de nämnda gästartisterna medverkar också munspelaren Billy Branch på skivan. Sedan måste jag också påpeka att låten Blue Over You, som enligt cd-häftet har skrivits av Eddy Clearwater, har stora likheter med svenska Bluebirds Feelin´Blue, som finns på deras platta Walkin´On Thrills. Nu för tiden är det tyvärr sällsynt att en nyproducerad bluesplatta känns oumbärlig och West Side Strut tillhör inte heller den kategorin, men jag blir ändå imponerad av Eddy Clearwater och tror knappast att någon som köper skivan behöver bli besviken. Kjell Wikström

LITTLE ARTHUR DUNCAN Live At Rosa’s Blues Lounge Delmark DE 793 (65 min)

Little Arthur Duncan är en f.d. bluesklubbägare i Chicago som på äldre dar själv klivit ut i rampljuset som artist. Duncan, som är född 1934, flyttade redan 1950 till Chicago och kom i kontakt med Little Walter som lärde honom ett och annat munspelslick. Han har genom åren mest uppträtt i Chicago, bl.a. på de klubbar han ägt. Live At Rosa’s Blues Lounge är inspelad på den kända Chicagoklubben Rosa’s 18 augusti förra året, och konserten finns förutom på cd även tillgänglig på dvd. Little Arthur Duncan och hans mycket kompetenta kompband framför 15 låtar, av vilka de flesta är kända eller ganska kända bluesstandards. Duncan själv spelar habilt munspel men har en röst som inte riktigt bär hela tiden. Desto bättre låter det om bandet som kompar Duncan. Bandet, med gitarristerna Rick Kreher och Illinois Slim, basisten Michael Azzi och trummisen Twist Turner, åstadkommer ett ledigt och okomplicerat sväng som låter förrädiskt enkelt – ett tecken på klass! Duncan sjunger på alla låtar utom en. Den enda låten han inte sjunger på är en av skivans bästa låtar, Dr Claytons I Got To Find My Baby, där gästartisten Little Al Thomas tar hand om sången. Med stor hjälp av sitt kompband tycker jag Little Arthur Duncan går iland med att bjuda på en dryg timmes bra underhållning på Live At Rosa’s Blues Lounge. Kjell Wikström